Putins möte med oligarkerna – vem är herre i huset

Putins möte med oligarkerna – vem är herre i huset

Mötet ägde rum den 28 juli 2000 i Kreml i Moskva. Det var det första och historiskt mest betydelsefulla mötet för Vladimir Putin (då nyligen – i mars 2000 vald till president) med Rysslands största företagare/oligarker, som kom till mötet för att som livets herrar förklara vem som bestämmer, vem som är herre i landet.

Vladimir Putins första möte med Rysslands ledande företagsledare ägde rum den 28 juli 2000. En av arrangörerna var politikern Boris Nemtsov, dåvarande ledare för Unionen av högerkrafters fraktion i Statsduman.

Officiellt angavs tre diskussionsämnen:

• den nya skattelagstiftningen,
• ändringar i tullreglerna,
• Rysslands utsikter att ansluta sig till WTO.

I praktiken hölls mötet för att lära känna varandra och bedöma styrkeförhållandena. De av makten berusade herrarna i Ryssland kom för att ”sätta på plats” den nye ämbetsmannen-tjekisten som hade ersatt Jeltsin (och Familjen) på toppen av statsmakten. Vid förberedelserna av mötet hade redan varningar hörts om att det inte skulle bli lätt med Putin, men detta togs uppenbarligen inte i beaktande. Gästerna anlände övertygade om sitt inflytande och med ett entydigt uttalande om möjliga villkor för samarbete, vilket till slut visade sig vara ett ödesdigert misstag.

Gästerna hade inte räknat med att Putin var bättre förberedd på samtalet än de. Från Kremls sida var ett helt annat scenario planerat – ”mötets huvudmål var att sätta oligarkerna på plats”.

I början förklarades för företagarna principen om ”lika (läs: rimligt) avstånd” från makten. Några månader tidigare hade Putin redan sagt: ”Ingen klan, ingen oligark bör befinna sig nära de regionala och federala myndigheterna – de bör vara lika avlägsna.”

”Oligarkernas era tar slut”, sammanfattade Boris Nemtsov efter mötet.

Detta möte betraktas som en avgörande vändpunkt, efter vilken den obegränsade ”oligarkernas era” i Jeltsin-familjens stil tog slut. Nya tider började – Putins mycket konkreta och verkliga kontroll över storföretagen och de ekonomiska processerna som helhet.

Vid detta möte definierade Putin tydligt de nya ”spelreglerna”:

• oligarkerna skulle kunna behålla sin rikedom och sina affärer under strikt villkor – om de inte blandar sig i politiken och ”håller avstånd” från den politiska makten;
• parterna enades om att resultaten av den genomförda privatiseringen inte skulle omprövas.

Presidentens åsikt formulerades ungefär i följande tes: ”Ni skapade själva denna stat genom strukturer ni kontrollerade, därför är det meningslöst att skylla på spegeln.”

Huvuddeltagare i mötet

Cirka 21–22 av de största företagarna deltog i mötet. Bland dem fanns:

• Vagit Alekperov (Lukoil)
• Rem Vjachirev (Gazprom)
• Michail Chodorkovskij (Jukos)
• Michail Fridman (Alfa Group)
• Vladimir Potanin (Interros / Norilsk Nickel)
• Oleg Deripaska
• Kakha Bendukidze
• Dmitrij Zimin
• Vladimir Lisin
• Aleksej Mordasjov
• Anatolij Tjubajs
• och några andra chefer för stora företag och banker.

För den inbjudna gruppen oligarker hade det varit nyttigt att uppskatta att sådana inflytelserika figurer som Boris Berezovskij och Vladimir Gusinskij inte hade bjudits in till Kreml – mot vilka utredningar av relationer och påtryckningar redan hade inletts på en annan nivå, från maktstrukturernas sida. Kanske planerade oligarkins företrädare detta samtal för att förklara för den nye herren i Kreml att han gjorde något fel, medan presidenten å sin sida gick med på det för att förklara att det som hände med Berezovskij och Gusinskij inte var någon slump och att mycket hädanefter skulle ske annorlunda än tidigare.

Båda de nämnda hade redan känt att spelreglerna förändrades. Senare tvingades båda lämna Ryssland, men det är en separat historia.

Vid detta möte var det viktigt för Putin att förmedla de nya ”spelreglerna”, nämligen: var och en har sin plats i maktens pyramid – oligarkerna kan behålla sin rikedom och sina affärer endast om de lever enligt de fastställda reglerna, inte blandar sig i politiken och ”hålls på avstånd” från makten.

Chodorkovskij antingen hörde inte, eller ville inte höra, varningen i presidentens tal på grund av självsäkerhet och begick ett ödesdigert misstag genom att förklara att han var redo att stiga till nästa nivå i maktpyramiden och aspirera på posten som landets president. Man kan säga att därmed tog Jukos slut...

Det är talande att oligarkin ogärna minns både detta och andra inofficiella möten och kallar dem legender. Det är känt att redan i maj 2000, ett par månader efter valet, ägde något privat informellt picknick med shashlik och ömsesidig bekantskap rum. Senare händelser visar dock att utvecklingen av den ömsesidiga samexistensen främst skedde genom konkreta brottmål, om vilka historien endast har fragmentarisk information i specifika domstolsarkiv.

Ännu en utvikning. Den grå kardinalen i Kremls angelägenheter på 1990-talet, den Familjen närstående Boris Berezovskij, var den ende bland oligarkerna som investerade sina resurser i Putins gradvisa närmande till maktens höjder. De övriga, särskilt gruppen ”7 bankirer” (i själva verket större)*, observerade processerna självförsörjande och blandade sig helt enkelt inte. Mer träffande – de störde inte, med undantag för mediemagnaten Vladimir Gusinskij, som kunde bedöma de möjliga förändringarna i systemet som ersatte det oligarkiska kapitalismen i Ryssland och ställde sig både mot Familjen och mot de successionsprocesser den främjade. För sin framsynthet betalade han dyrt, då han tvingades avveckla en stor del av sin verksamhet och sitt inflytande samt emigrera från Ryssland.

Berezovskij däremot var alltid intresserad inte bara av resultatet utan också av möjligheten att njuta av processen kring sin makt och sina möjligheter. Till skillnad från andra ryska magnater som tillhörde den inflytelserika sociala gruppen ”sju bankirer” investerade han aktivt i Putins valseger. De övriga väntade på sin stund, utan att särskilt stödja Jeltsins efterträdare eller inta en fientlig hållning gentemot honom.

Boris Abramovitj uppträdde under den tidiga perioden av Putins styre som det anstår en miljardär involverad i storpolitik, genom att försöka använda sina personliga ekonomiska resurser och sitt inflytande i de högsta maktkretsarna för att delta i statsstyret. Precis som nästan alla av dem – Rysslands mest inflytelserika män – betedde sig under Boris Nikolajevitj, genom att skjuta undan enskilda regeringsämbetsmän som hade förolämpat dem, utnämna guvernörer, samtidigt stödja yttrandefriheten och korrumpera massmedierna, försöka avsluta Tjetjenienkriget, uppmana till politisk kompromiss mellan Jeltsin och Zjuganov och till slut välja Jeltsin. I utbyte mot gåvor och preferenser i framtiden.

*) Gruppen av sju bankirer: I olika källor nämns olika namn, därför innehåller den så kallade listan över de ”sju” bankirerna i själva verket nio personer, möjligen ännu någon.

• Boris Berezovskij (avliden) — LogoVAZ, särskilt nära Kreml och familjen, agerande separat inom systemet;
• Michail Chodorkovskij — Rosprom-gruppen (Menatep) — med inte bara affärsmässiga utan också politiska ambitioner; senare en av de mest framträdande oppositionsledarna;
• Michail Fridman — Alfa Group (försiktig observatör av processerna);
• Pjotr Aven — Alfa-gruppen (likaså – en försiktig person, ännu mer uppmärksam och minst benägen till oligarkisk skrytande lyx, som distanserade sig efter krigets början);
• Vladimir Gusinskij — gruppen ”Most” (mediemagnat, uttalad motståndare till Kreml och opinionsbildare);
• Aleksandr Smolenskij (avliden) — SBS-Agro (Stolichny sparbank);
• Vladimir Potanin — Oneksimbank;
• Vitalij Malkin — Ryskt kredit;
• Vladimir Vinogradov (avliden) — Inkombank.