Avrättningen av Antonescu och hans medarbetare i Jilava

År 1922 utnämndes den 40-årige Ion Antonescu, en lovande officer som hade gjort sig bemärkt under första världskriget, till militärattaché vid Rumäniens ambassad i Frankrike. En av de franska diplomater som regelbundet umgicks med honom gav honom då följande karakteristik: ”Han har ett rörligt intellekt, är tvåsidig, mycket fåfäng, har en enorm vilja att lyckas och är en extrem xenofob… Det är de främsta dragen hos denna märkliga gestalt.” Enligt minnen från personer som kände honom utmärktes Antonescu av ett koleriskt temperament och humörsvängningar.

Märklig eller inte – Ion Antonescu gjorde en framgångsrik militär karriär, steg snabbt till generalsgrad och 1933 till posten som chef för den rumänska arméns generalstab. Samma år kom Hitler till makten i Tyskland. Karakteristiskt nog hyste hans blivande trogne allierade då ingen större sympati för Tredje riket. Antonescu hade inget emot att stärka Rumäniens band med Storbritannien och särskilt med Frankrike (den rumänska eliten var traditionellt frankofil), och han såg Ungern som sitt lands huvudfiende, eftersom de två staterna var delade av en territoriell konflikt om norra Transsylvanien. Under 1930-talet ökade generalen också sin politiska tyngd, även om hans relationer med den dåvarande statschefen, kung Carol II, inte var goda. Däremot knöt han kontakter med flera radikalt nationalistiska politiker – till exempel poeten Octavian Goga, som 1938 under en kort tid utnämndes till premiärminister.

Mindre hjärtliga var hans relationer med ledaren för den fascistiska Järngardet (även känt som Ärkeängeln Mikaels legion), Corneliu Zelea Codreanu. När Codreanu, som låg i konflikt med kungen, anklagades för förräderi och ställdes inför rätta, skakade Antonescu honom ändå offentligt i hand. Därmed blev han själv fiende till den kungliga regeringen, som han trots dess nationalistiska politik ansåg vara korrupt och såld till judarna (den blivande conducătorn hade varit övertygad antisemit sedan ungdomen). Detta ledde till att Antonescu avsattes från alla poster, fick en kortare husarrest – och ökande popularitet i de växande ultrahögerkretsarna.

År 1940 krävde Sovjetunionen att Bukarest skulle avträda Bessarabien, som tillhört Rumänien sedan 1918, samt norra Bukovina. Tyskland, vars hjälp den rumänska regeringen räknade med, rådde ”vänskapligt” Carol II, i samförstånd med Sovjetunionen, att tillmötesgå kraven. Snart framförde även Ungern och Bulgarien, stödda av Berlin, territoriella anspråk mot Rumänien. Tyskarna krävde att Ion Antonescu skulle utnämnas till premiärminister. Detta skedde den 5 september 1940; dagen därpå tvingades Carol II abdikera till förmån för sin unge son Mikael och fly landet, och Antonescu blev Rumäniens de facto-härskare.

Den 1 juni 1946 ägde den officiella verkställandet av ett dödsstraff enligt Folktribunalens dom rum vid fängelset Jilava nära Bukarest i Rumänien – fyra av Rumäniens högsta tidigare statsledare och representanter för regimen arkebuserades. Både transporten till avrättningsplatsen och själva arkebuseringen filmades, vilket dokumenterade både händelseförloppet och deltagarna.

De avrättade var Ion Antonescu (tidigare statschef, eller Conducător), Mihai Antonescu (tidigare utrikesminister), Constantin Z. Vasiliu (tidigare inrikesminister / chef för gendarmeriet) och Gheorghe Alexianu (tidigare guvernör i Transnistrien). I texterna till den filmade krönikan kallas de dömda. Övriga personer som nämns i texterna var officiellt närvarande: överste Dumitru Pristavu (kommendant för det militära fängelset Jilava), Teodor/Octavian Totolici (fängelsepräst), Gheorghe Colac (sekreterare/grefier vid Folktribunalen*), Alexandru Grigore Ionescu (rättsläkare), Constantin Paraschivescu-Bălăceanu (advokat).

Åklagarna som övervakade verkställandet var Alfred Petrescu och Gheorghe Săndulescu; arkebuseringsplutonen leddes av Vasile Frugină med omkring 30 poliser/vakter. I filmsekvenserna syns hur fyra män i kostym faller efter salvan, varefter militärer går runt dem och avlossar kontrollskott.

*) Grefier (rum. grefier) är en tjänsteman vid domstolskansliet: en person som för protokoll vid förhandlingar, förbereder och undertecknar officiella handlingar, sköter akter och ger domaren administrativt stöd. I det rumänska rättssystemet (påverkat av den franska civilrättstraditionen) är denna befattning självständig och bär officiellt just det namnet. Gheorghe Colac var i videoupptagningen Folktribunalens grefier, det vill säga den som dokumenterade processen och närvarade vid avrättningen som officiell person.