Grigorij Lutschanski

Grigorij Luchanskij var en internationell företagare av judisk härkomst som under lång tid verkade i Lettland och senare i Österrike och Ryssland. Han är känd som grundare av den österrikiska företagsgruppen Nordex samt som ledare för flera internationella och ryska affärsorganisationer.

Utbildning och tidig karriär

Luchanskij tog examen från Moskva institutet för stål och legeringar (1963–1968) med specialiteten ingenjör-metallurg och därefter från Moskva institutet för management (nu Statliga universitetet för management), där han erhöll ekonomexamen i byggorganisation (1968–1973). Senare blev han doktor i ekonomiska vetenskaper och akademiledamot vid Internationella akademin för informatisering.

I slutet av 1960-talet och under 1970-talet var han verksam inom Komsomol i Lettiska SSR och i studentbyggnadsbrigader. Tack vare sina framstående organisatoriska och ledarskapsförmågor ledde han redan 1969 staben för studentbyggnadsbrigaderna i Lettiska SSR och var ordförande för revisionskommissionen i Komsomols centralkommitté i Lettiska SSR.

År 1974, vid 29 års ålder, utnämndes han till prorektor vid Lettiska statliga universitetet (nu Lettlands universitet) för administrativa och finansiella frågor – en av de yngsta på en sådan nivå i Sovjetunionen.

Arrestering och arbete i Ādaži

I oktober 1982 inleddes ett brottmål mot honom, lett av chefen för OBChSS vid Rigas stads inrikesförvaltning Imants Spuļģis, medan utredningen sköttes av Guntis Rutkis. Chefen för utredningsavdelningen var Andris Staris. Under utredningen fastställdes att Luchanskij, genom att använda material som införskaffats till universitetet till följd av meningslös planering, hade organiserat och genomfört omfattande bytesaffärer, där han bytte onödiga, lagerdömda varor mot saker som läroanstalten behövde. Under sovjettiden var det inte brukligt att tala högt om brottmål mot ledare på denna nivå, men ärendet fick ändå ganska stor resonans.

Luchanskij häktades och dömdes 1983 för tillgrepp av socialistisk egendom (till ett belopp av 2 564 rubel) och missbruk av tjänsteställning till sju års fängelse, vilket han avtjänade i arbetskorrigeringsläger. Där uppmärksammades och uppskattades han återigen för sin enastående förmåga att organisera verksamhet och arbete.

Ärendet var politiskt motiverat för att stoppa Luchanskijs politiska karriär (det fanns en möjlighet att han skulle flyttas till arbete i Lettlands kommunistiska partis centralkommitté. För övrigt flyttades sekreteraren för Kirovs distriktspartikommitté Anatolijs Gorbunovs till denna vakans). Någon hade beslutat att begränsa Luchanskijs karriäruppstigning, varför utredningen genomfördes under strikt övervakning och kontroll av KGB i Lettiska SSR. Som förklarades förekom även antisemitiska motiv.

År 1985 frigavs han i förtid efter att ha avtjänat två år av straffet.

Efter frigivningen återvände han till Lettland, men lyckades inte hitta lämpligt arbete. Den ende som omedelbart sträckte ut en hjälpande hand var Alberts Kauls, som genast bjöd in honom att arbeta på agrofirman Ādaži (en av de största i Sovjetunionen) och erbjöd honom omedelbart en ställföreträdarpost. Kauls var redan rådgivare till Gorbatjov i jordbruksfrågor och hade tagits in i Politbyråns nomenklatura.

Efter Michail Gorbatjovs besök i Ādaži (1988–1989) och tillstånd till utrikesekonomisk verksamhet deltog Luchanskij i skapandet av Sovjetunionens första icke-statliga utrikeshandelsföretag Ādaži Impex. Det nådde snabbt en betydande omsättning (omkring 50 miljoner dollar!).

År 1990 grundades Nordex i Österrike (med deltagande av Ādaži Impex) och blev ett av de första västerländska företagen med privat kapital från Sovjetunionen. Luchanskij blev dess ledare och senare ensamägare. Nordex utvecklades snabbt, sysslade i stor skala med export av mineralgödsel, oljeprodukter och andra råvaror från OSS-länderna och blev ett av de största inom området. Omfattningen av hans verksamhet förtjänar en särskild studie. Affärsförbindelserna med Lettland upprätthölls av AS ”SWH Rīga” (om detta kommer en separat redogörelse att utarbetas).

Senare verksamhet

I slutet av 1990-talet och under 2000-talet inriktade sig Luchanskij på den ryska marknaden. Han grundade och ledde Ryska centret för investeringsprojekt och program (CIPP), som arbetade med mycket stora investeringsprojekt i Eurasien. Han var involverad i projekt kopplade till Sibur, Magnitogorsks metallurgiska kombinat, olika kemi- och energiföretag samt fastighetsprojekt (inklusive stora teknikparker).

Han innehade poster som senior vicepresident i Internationella kongressen för industriella och entreprenörer (ICIE) och var medlem i byrån för presidiet i Ryska judiska kongressen. Han ägnade sig även åt välgörenhet och stödde utbildnings- och sociala projekt.

Privatliv och koppling till Lettland

Luchanskij var gift och hade tre döttrar och en son.

Han bodde i Ryssland och Österrike.

Modern Berta Grigorjevna Vladimirskaja (ekonom) är begravd i Riga. Luchanskij betonade alltid sina band till Lettland, talade perfekt lettiska och bodde de sista åren i Jūrmala i väntan på möjlighet att återuppta verksamhet kopplad till affärsintressen i utvecklingen av Ventspils hamn och storskaliga transitprojekt. Det är känt att han hade ett seriöst intresse för möjligheten att erhålla lettiskt medborgarskap.

Luchanskij, som gästfri värd, tog alltid emot gäster. Under den internationella sångfestivalen ”New Wave” i Jūrmala tog han regelbundet emot ryska estradstjärnor och personer från de högre kretsarna i sitt hem. Under de sista åren var hans närmaste vän den i Lettland välkände entreprenören och mecenaten Jūlijs Krūmiņš.

Under åtminstone de senaste tio åren träffade han regelbundet lettiska politiker och entreprenörer i Jūrmala, delade med sig av sina kunskaper och erbjöd att genomföra ambitiösa projekt för utvecklingen av Lettlands ekonomi.

Luchanskij hamnade ofta i medias och rättsvårdande myndigheters fokus. I västerländsk press (inklusive The Times) kopplades han till möjlig penningtvätt, ”rysk och tjetjensk maffia” och andra olagliga aktiviteter, men dessa anklagelser fick inte stöd. Som ett resultat av dessa angrepp började även Interpol intressera sig för honom.

Han stämde The Times för förtal; efter mer än sex års kamp, trots medieföretagets makt, slutade ärendet ändå med ett för honom gynnsamt resultat i en del frågor. Naturligtvis ledde den offentligt konstruerade diskrediteringen till inresebegränsningar till Storbritannien samt andra problem med banker och med påbörjade eller planerade projekt. Detta var definitivt ett hinder för hans internationella affärsverksamhet.

Luchanskij själv undvek inte pressen och svarade alltid på journalisters frågor, förnekade olagliga aktiviteter och påpekade att misstankarna uppstått på grund av bristande förståelse för postsovjetiska affärsstrukturer samt möjligen av politiska skäl. Utredningar i Österrike och Tyskland bekräftade inte heller många av anklagelserna.

På sin tid sades det med fog att Kazakstans ekonomiska uppsving under den postsovjetiska perioden också skedde med Grigorij Luchanskijs medverkan, som hade goda vänskapliga relationer med Nursultan Nazarbajev (president sedan den 24 april 1990).

Redan i början av 1990-talet befann sig representanter för den kazakiska regeringen ständigt på Nordex huvudkontor i Wien, Prinz-Eugen-Straße 32.

Luchanskij nämns som en av mellanhänderna i Kazakstans största affärer inom metallurgi och råvaror.

Nordex verkade i kazakisk riktning, bland annat i samband med ferrokrom och andra metallurgiska projekt.

Under 1990-talet arbetade Luchanskij aktivt med export av råvaror från OSS-länderna (mineralgödsel, oljeprodukter, metaller) via Nordex. Kazakstan med sina råvarurikedomar var en logisk partner under denna period.

Förbindelserna knöts via mellanhänder, till exempel via Luchanskijs goda bekant Vladimir Sjtjerbakov (Nazarbajevs ekonomiska rådgivare 1991–1993). Sjtjerbakov hade tidigare varit förste vice premiärminister under Sovjetunionens premiärminister Valentin Pavlov och samtidigt minister för ekonomi och prognoser.

Som ”skuggrådgivare” följde Luchanskij med Sjtjerbakov till G7-samtalen i London i juli 1991.

Det fanns en koppling till projekten vid Karagandas metallurgiska kombinat och andra stora affärer.

(kommer att kompletteras)